Fredag den 19:e december landade vi på Arlanda. Flygresan hade gått galant. Vi möttes på flygplatsen av vänner och familj och även då blev det mycket tårar. Det var glädje blandat med stor sorg. Vi insåg väl då båda att vår resa var slut och att vi nu skulle skiljas åt för första gången på så länge. Ingen kommer någonsin att förstå det som vi har gått igenom och ingen kan förstå hur fantastiskt vi har haft det. Varje dag på Hawaii pratade vi om hur bra vi hade det och om hur saker och ting inte kunde bli bättre. Från första dagen vi kom blev det bättre och bättre för varje dag som gick, alltså var det precis så att vi åkte hem när vi hade det som allra bäst.

Jag ser tillbaka på glädje med allt jag gått igenom och är fylld av tacksamhet för den erfarenhet jag kunnat ta del av. Allt var MYCKET bättre än jag någonsin kunnat tro och jag lärde känna och verkligen ÄLSKADE sjukt många människor som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Nu har vi vänner över hela jorden och har i princip en anledning att åka överallt :)

Jag har lärt mig massor om det mesta men också mycket om mig själv. Det här är det bästa jag har gjort och jag har nu två HEM på detta jordklot. Det gör såklart ont att måsta vara borta från ett av hemmen men det känns på ett sätt som om att familjen gör att man trots allt vill bo i Sverige. Vi får väl se.

Hej då kära läsare, för nu är det slut med Hawaii och alltså slut med den här bloggen. Jag hoppas att det varit trevligt att ta del av några av våra äventyr genom lite bilder och så.

La'ie, O'ahu, Hawai'i - mitt nya hem? Garanterat.

Sista tiden på Hawaii var fantastisk. Sista veckorna blev fyllda med en del drama och lite oväntade vändningar i både väder och annat, samt att det låg en hel del stress över oss då vi visste att vår tid höll på att rinna ut. Sen tog pluggande till våra final exams upp mycket av min tid också!!

Vi sa hej då till hemskt mycket folk och det var lika jobbigt varje gång!! Det blev mycket kramandes och mycket tårar. Vi försökte umgås med allt och alla och försökte se till att inte missa att ta farväl av någon, vilket vi ändå gjorde...

17:e december kom då det var dags för oss att faktiskt åka hem. Ingen av oss kunde riktigt förstå hur detta var möjligt, och vi hann inte ens tänka efter ordentligt eftersom vi hade TUSEN saker att fixa med, kändes det som. Vi skulle städa hela vårt hus för att vår landlord skulle komma och inspektera, varefter vi skulle försöka posta Linneas två stora lådor med saker i och betala portot med Harrys fina frimärkessamling som bestod av frimärken värda 23, 32, 50 och 72 cent, samt några värda hela 3 dollar. Det var alltså till att först räkna ut och sedan sätta på frimärkena på paketen som till slut blev täckta!! Eftersom det kostade ca 200 dollar att skicka respektive paket. TJENA vad tid det tog! Detta försökte vi lösa innan vi åkte till flygplatsen, men hann inte på postkontoret i Laie, för att vi skulle hinna till ett skepparställe före 3 för att lämna av bilarna som ska skeppas till Sverige. På flygplatsen fanns också ett postkontor, och vi behövde tydligen inte komma till skepparstället förrän 4 fick vi reda på så det var där frimärkeshysterin började. Efter att vi fått iväg paketen åkte vi med en bil till incheckningen och checkade in vårt stora bagage som var för tungt och resulterade i betalning för Linnea och slängande för Lina :P Landon som följt med hela dagen stod och fajtades med vakten på flygplatsen som inte var så pigg på att vi stod parkerade precis utanför. När klockan var kvart i 4 åkte vi från incheckningen till Linneas bil som stod parkerad vid postkontoret. Sen var det till att hitta skepparstället inom ca 12 minuter. PANIK. Som tur var låg det inte allt för långt bort och vi kom dit när klockan i princip slog 4. Vi rensade ut allt ur bilarna och tröck ner det i handbagaget vi hade med oss, och det var MYCKET grejer haha.

NU var allt fixat med och vi kunde pusta ut. Vi tog taxi till Waikiki, chillade i några timmar, åt mat, shoppade lite in i det sista, och sen tog vi taxi till flygplatsen. Där blev det till att ta farväl av käre Landy.

Jag grät genom alla säkerhetstullar osv. och på planet störttjöt vi båda två. När planet lyfte gjorde det ont i hela bröstet och vi tog farväl av vår älskade ö Oahu där vi spenderat det bästa året i bådas våra liv.