HUR tokigt som helst. Jag är inte färdigpackad. Hur packar man för en sån här resa? Nej. Precis. Det är yyybersvårt.

Jag har redan sagt hej då till min älsklingsbror JoniSL! PUSS på dig sötaste du. Jag lämnade av honom vid handenterminalen i onsdags.

tja dåra Linz0r! sa han och vinkade, lyfte sen på armarna, visade handflatorna, och burrade ner huvudet och körde sin min. Haha, ni som sett fattar vad jag menar. Då blir han ursöt, och man kan bara skratta. Men vad var det för avsked? Jag spände ögonen i honom, han skrattade, kom såklart tillbaka och gav mig en bamsekram. Precis. Hej då. Kött. Usch. Inge kul. Han klev på bussen och jag satte mig i bilen och storgrina =). Saknar honom redan. Orka sakna folk. Finns väl ingen mening med det… eller?

Nu har jag bara resten av älsklingsbröderna, mamma, pappa och alla vänner att ta farväl av. Kommer jag klara av att hålla tillbaka tårarna? Sannerligen inte.

Sorgligt. På riktigt. Ni skulle sett min fina blombukett! Tack. Jag kommer sakna Groth. Och allt folk. Sicka trevliga typer. Alla jurister är såklart dödstrista. Har ni inte hört uttrycket ”trist jurist”? Precis. Jag har iaf fått höra att det stämmer. Skönt att man jobbat på patent- och inte varumärkesavdelningen =)

Trodde ni att ni kunde skrämma mig? Icke. Jag vill fortfarande plugga juridik. Sådetså! :D

Hur ska man säga hej då… när man vet att man inte kommer ses igen? Det suger. Därför intalar man sig massa saker, som att, ”vi stöter säkert på varandra”. ”Jag kommer nog nångång i livet svänga förbi Idaho, såklart, eller alltså, ja”. Som tur är, är det inte allt för många såna här fall jag upplevt än så länge. Men det känns ändå…

En sak jag fått klart för mig idag är att det garanterat är lättare att lämna Sverige, än det kommer vara att lämna Hawaii.

JAG VET INTE! Jag har inte fattat än. Vem är det ens som ska åka? Är det jag säger du? Menar du att det var jag som sa att jag skulle åka? Jaha. Ja. Jo. Jag ska väl det. Precis. Hawaii. Förmodligen ett år. Ja. Juste. Mhm. Härligt. Varmt. Ja, jag tror det. Det känns väl bra tror jag. Eller alltså. Jag vet inte. Är det bara nio dagar kvar? Vadå? Hej då? ”ha det bra nu”? Jaha. Ja. Då ska jag väl det. Ska vi inte ses igen? Nej juste… inte som om att vi träffas varje dag. Och nu ska jag ”ha det bra nu”. Ok… ok.

Folk. Det känns overkligt och fantastiskt. Och läskigt, och alla känslor på samma gång åt alla håll och kanter. Fast samtidigt känns det ingenting. Nada. Zip it. Poff. Tomt. För jag fattar ingenting.

Jag tackade nej. (och nu menar jag nej som till ett ansvar, en uppgift, snarare än ”nej tack, jag är mätt på kakor”). Jag har svårt för det. Det händer sällan. Jag sa i alla fall nej. Inga krusiduller, utan rakt ut. ”Nej, jag kan inte”. ”Ok, du blir svartlistad på alla ställen jag har här, men visst, fine”. Värre än så var det inte. Nu kunde jag inte, inte alls, på riktigt verkligen inte jobba i helgen. För det är min sista helg i Sverige (för ett tag framöver). Jag ska köpa julklappar och packa. Jag måste packa. Min packlista kommer garanterat bli längre. Igår gick jag igenom 3 lådor i mitt rum, och hittade ett flertal saker jag vill ha med till Hawaii, men som jag inte ens kom ihåg att jag ägde.

 1. Jag är nervös. 11 dagar kvar. Det är för lite. Jag måste hinna massor.

2. Jag är ännu mer nervös. Ska på trumlektion idag. Första lektionen någonsin.(trumspel vinner för övrigt över pennsnurr med hästlängder) Jag spelar inte inför folk. LÄSKIGT. Extra nervöst att spela med Sven 51 som egentligen är Johan 25, eller tvärtom. Käre trummaren är iof så oläskig man kan bli, alltså behöver jag bara vara extremt nervös, och inte helt tokigt, galet, hemskt, fruktansvärt, sjukt, försvinna-under-jorden-, nervös. Vilket är skönt.

3. Jag är yyyberhungrig men ska inte luncha förrän kl. 13. (iof med MIXI så det är lugnt att vänta.. )

4. Jag äter alldeles för mycket vindruvor. Men det kan inte hjälpas, eftersom de gröna här på jobbet är så sjukt fantastiskt goda. Ni vet, gröna små, kalla, hårda, perfekta. :D

"Lycka till idag Lina", nämen å, tack hörrni, verkligen, tack. Det kan jag behöva.

När jag fått för mig nåt kan det nästan bli lite jobbigt.

För ungefär ett år sen lärde jag mig att… ja, hur ska man förklara? ”Snurra” med en penna runt tummen genom att ta fart lite snyggt med långfingret, och så fångar man den sen. Detta kan jag göra med båda händerna, och faktiskt även samtidigt. Mhm. Extremt skillat som ni förstår. Jag har såklart varit väldigt lycklig över detta, eftersom ingen annan i familjen kunnat det.

Men så kom jag hem i lördags, och Jonathan sitter på en stol, snackar med sina två polare, och pillar med en penna. När han snurrat den och fångat den, så snurrar han TILLBAKA, genom att ta fart med PEKfingret istället. Han bytte alltså håll. VA??!! Det var jag tvungen att lära mig helt enkelt. Jag övade väl i 40 minuter medan vi snackade. Det gick värdelöst dåligt. Sen skulle de sova. Så jag gick in på mitt rum, satte mig i sängen helt sovredo, men kunde inte sova förrän jag klarat snurra pennan åt andra hållet. Så jag satt i en halvtimme, med ljus från mobilen (min lampa är trasig och ja, det var bäckmörkt ute) och övade som en tok. Snurra, tappa, snurra, tappa, tappa, tappa. Efter 30 minuter (kl. var då 03.40) klarade jag det. Klarade det igen. Och igen. (inte lika snyggt som åt första hållet, men det fick duga) Då var det dags att sova.

Det som är roligt är att morgonen efter testade jag att göra det med högerhanden (vänsterhänt). Och då klarade jag det efter kanske 3 försök. Inte ALLS lika bra. Men ändå. Jag hade ju behövt öva tokigt mycket för att fixa det med vänstern. Det är som om att har man lärt in det med rätt hand, så är det bara att föra över det sen till den feliga handen, eftersom hjärnan redan greppat hur det ska gå till. Nästa steg är väl att lära sig detta helt flytande, sen att göra även detta med båda händerna samtidigt. Jag har redan för några månader sen försökt mig på att snurra två varv. Jag övade tills jag kom underfund med att det är omöjligt :P Men om nån nångång visar att de kan det, ja, då får jag helt enkelt lov att försöka igen... =/

Övning ger färdighet, det är det som är så sjukt fiffigt. Jag älskar det!!

Fredag

Solariesolning.

Avskedsmys för Tege och Carro. Vi umgicks och lekte Maffia, med mycket upprörda känslor som vanligt, och körde efter det ”psykologen”. Det blev sent.

Lördag

Inhandling av byxor till käre Bettan.

Gymnastikuppvisningstittande på Carro och Teges söta 7-åringar. Även Spanande på de andra från Vendelsös gymnastik-…klubb.. förening.. eller vad det nu kan heta =).

Strumpbyxeköp.

Förbisvängning hos Bettan med presentlämning (från mig OCH Carro).

Stressiordning-görning inför..

Extremt sött bröllop. Crillurt och Evi gifte sig och det var kalas. De passar perfekt. Familjen Hägglund är härlig. Jag saknar Emil.

Söndag

10.00 – 13.00                   Kyrka

13.10 – 13.45                   Körövning (kör som i sjunga)

14.10                               Kilar jag och Bettan iväg med bilen för att komma i

                                       tid till käre favorit-Anders julkonsert (som började

                                       15.00)

14.20-15.20                      Evigt letande efter Nacka och dess Dieselverkstad 

                                        =)

15.22-16.55                    Lyssnande på Änders och även en hel del catch

                                        upande. =)

17.00                                Hemåtåkande.

18.00                                Uttagning av pengar.

18.20                                Påknackning hos Tege, packning med henne och

                                        Josh.

21.10                               Hej då älskade Thérése. Vi ses om ett år!

21.25                                Hemma MAT.

21.20-22.10                      Genomgång från Jonis av de senaste 40 Naruto-

                                        avsnitten.

22.30-23.10                      Naruto

23.20-06.30                      Sovning.