Jag ringde nyss till BYUH, men kom på mig själv. Klockan är ju 22.49 där borta eftersom det är tidsskillnad på 12 timmar. Jag ska kolla om jag kan registrera mig för kurserna jag vill läsa redan nu, eller om jag måste komma dit först. Det verkar som om att reglerna på just BYU Hawaii skiljer sig från de andra BYU:arna. En vän som redan är där borta säger att DE väljer schema åt en första terminen, alltså första 4 månaderna i mitt fall. Vad är det om? Det kostar ju massor med pengar, så får jag inte välja själv vill jag inte ens gå där. Precis, det vänder upp och ner på en hel del. Det verkar skumt. Som sagt. Jag ska ringa ikväll. Panik. Jag hoppas verkligen att hon missuppfattat situationen, så kan det bara inte vara... Detta känns verkligen sent påkommet.

26 dagar. Tick tack. Tege åker den 16:e… har jag för mig. Det är SNART. FÖR snart. Jag kommer sakna så sjukt mycket. ÄLSKA Sverige. Tryggt och mysigt. Jag har bara TRE veckor kvar på jobbet. En vecka är förbi snabbare än Kina. d.v.s om snabbt vore folk. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket man träffar folket nu, för man kommer sakna dem lika mycket ändå sen när de väl försvinner.

Jag måste till tandläkarn innan jag åker tror jag. Jag har ont. Äckliga visdomständer som dyker upp bak i munnen. Tänk om de behöver tas bort? Jag som aldrig ens haft ett hål, aldrig suttit längre än 4 minuter i tandläkarstolen. Ska de börja pilla och tappa saker i halsen på mig vet jag inte om jag vill vara med faktiskt. Jag får skicka dit nån annan i mitt ställe. Kanske lillbrorsan (16). Han ställer alltid upp.

”Jag vill inte ens tänka på att du ska åka. Jag kommer köpa ett gossedjur som jag ska döpa till Lina och ligga och krama det på kvällarna”   haha.. du är så söt älsklingsbror!

-          Tja, Lina.

-          Erik

-          En till Erik? Tjenare vad massa Erikar det ska finnas.

-          Jo, precis.

-          Alltså… jag känner igen dig…

-          Jasså du. Jag hänger ju med de här grabbarna, så det är väl därför.

-          Nej, det är inte därför. För jag hänger inte med de här grabbarna. Jag känner dem bara ytligt. Så det är från någon annanstans…

-          Jadu, jag har ju vart på en del av deras (Autopilot Society) spelningar, så du har väl säkert sett mig då.

-          Hm… kanske det. Håller du också på med musik? Du kanske själv spelar i nåt band?

-          Ja, jo, eller jag sjunger.

-          Ok. I vadå för band? Eller… själv?

-          Jag sjunger ensam, eller, Nisse och Jonsson har väl spelat lite med mig.

-          Jaha, ok.. så.. Erik? Erik…..??

-          Åh, Erik Segerstedt.

-          Hm… jahaja… ok. Då kanske jag har sett dig sjunga nångång, kanske är därför jag känner igen dig, ”hehe”.

-          Hehe… ja, kanske det. Jag är väl lite halvkänd i Sverige kanske.

-          Jasså du?

-          Ja… jag var med i IDOL.

-          Jahaja. Jag tittar inte så flitigt på IDOL faktiskt.

PAUS

-          Men vänta… kom inte du rätt långt?

-          Äm… jo…. eller. Jag kom tvåa.

-          (nu kom jag på att jag faktiskt sett honom mer än ett gäng gånger i tv-rutan) Jahaaaaaaaaaaaaaaaaa. Det är ju du som är du. Idol-Erik. Just ja. Oj, men. Du är snyggare i verkligheten än på tv faktiskt, måste jag säga.

-          Tack =)

-          Själv har man väl också vart med en del på tv hehe.

-          Jaha?

-          Ja… jo. Jag har ju suttit i DIVERSE publiiiiiiker då va! ;)

-          ….?

Hade han presenterat sig som ”Snygg-Erik” hade jag bara svarat ”snygg-Lina” och ändå inte kopplat. Mhm. Jag ÄR klipsk. Och snabbtänkt. Allvarligt. Det tog 10 minuter innan jag förstod att det var han. Trevlig kille faktiskt. Och på ett sätt gillar jag att han inte berättade att han hela tiden visste varifrån jag kände igen honom. Han drog på det längre än vad som beskrivs ovan. Och nej, det är inte HELT ordagrant. Jag stör mig lite dock på att det inte verkade som om att han förstod ironin i det sista jag sa där... då blev jag ju ännu blondare. Men det är ok. Ibland måste man leva upp till sin hårfärg, tycker jag.

På Blindside spelningen hade förbandet (dåliga) en trummis som såg ut som Simon Grenehed, gitarristen i Blindside. Lite kul att de var så lika... nästan så man kunde tro att förbandet faktiskt var Blindside... he... he.

Aloha!

Fick brev från BYUH igår (Univeristetet där jag ska gå, bilden ovan)! De skrev och berättade vem jag skulle få som rumskamrat, å gissa vem! Linnéa Hedemark kanske! A! Men bra! Hahaha! Så sjukt glad! De skrev tidigare att man inte skulle förvänta sig att kunna bo med den man requestat, men tydligen ordnade det sig för oss! Hoho! Klockrent! Du och jag i ett rum Linnéa! På HAWAII! Alltså. GAAAAH! Hahaha. LYCKA! Nu har vi inget att oroa oss över direkt. Bara det att se till att vi får plats i de kurser vi vill läsa. Vi får helt enkelt slåss för vår sak och knuffa undan lite folk om det vore så. Vi ska iaf bo i "Hale (hall) Pukui", the fifth residence hall! MHM. Inte illa. Eller... jag har ju faktiskt ingen aning, men det låter kalas tycker jag. Ååå! Jag är sååå taggad. Jag dör. Tjenare. Jag skulle vilja springa en mil! Kan inte sitta still.

Jag är delvis lycklig och löjligt GLAD för att jag såg Blindside igår. HUR GRYMT FÅR DET BLI? Jag har faktiskt sett en hel del band i mina dar, och det här var bland det bästa jag vart med om. De var sinnessjukt bra live! + att musiken och låtarna allmänt är stööört bra. Liksom, hallå!? Jag dog flera gånger om! Skrek och hoppade som en tok, det var helt galet (Max, jag var till och med i närheten av att dampa som din FRU!). Gick med lillebrorsan och alla hans vänner haha. De hade köat lite timmar när jag kom efter jobbet, och det var tur, för det var på Kafé 44 som tar in typ 140 pers eller nåt (ingen aning om varför de var på ett så litet ställe?). Jonis & co. var längst fram och moshade, medan jag stod längre bak och flaxade för mig själv. Aaaah. Precis, LYCKA här också. =) ÄLSKA MUSIK!

A hui hou,

Cheeeeeeeeernie

PUK-koden hittad, TV:n fixad, microklockan ställd, värmen påslagen, hemtelefonen utbytt, vinterdäcken påsatta. Bara Internet kvar, och de döda blommorna förståss. Välkomna hem familjen =). TV:n hade tydligen tjurat i 6 veckor över att lite sladdar varit utdragna. Personligen avsäger jag mig allt ansvar, för jag har inte varit och pillat, och har inte ens försökt eftersom det för mig känns skenheligt att ens titta, för då är det som att påstå att jag tror att jag vet vad jag ska göra, och att jag kommer förstå problemet. Såklart kunde väl även jag förstått att sladdarna ska vara i… iof, men vilka som ska sitta var… Hm. Det är inte säkert. Alltså. Full rulle hemma, som om att de aldrig vart borta. Det är bara en sak som fattas och det är Betts. Helt plötsligt blev jag ensamstående mamma till Jonizl.

Mitt första allt åkte ifrån mig för drygt 9 månader sen. Nu ska JAG åka ifrån mitt andra allt, och alla de andra alltarna jag faktiskt har! Många av er var ju mina allt innan mitt nuvarande första allt ens fanns i bilden. DU är iaf ett av mina STORA allt. Kanske till och med det störstaste? Kommer du ihåg när vi träffades för första gången för sisådär 8 år sedan..?  Haha, klart du gör. Vi praktiskt taget avskydde varandra. Vi har ju båda varsin version av vad som egentligen hände, men det är ok, vi vet ju båda att det är min som stämmer ;). Så mycket som vi skrattat och gråtit… och bakat kladdkaka. Det är sanslöst. Våra kladdkakor är iof fantastiska (undantaget pahlrikt kakan)! Inte för att jag nånsin får röra om i skålen, utan sköter mest framplockande av ingredienser, men ändå. Babbsankakan slår liksom allt, fast den har vi ju egentligen snott, men helt klart ett ok snoande, eftersom vi döpt den efter den rättmätige ursprungsbakerskan.  Det har varit bara myspys att du bott med mig ett gäng veckor. Vi hann se alla Heroes-avsnitt och några Naruto, kan det bli bättre? Har iof fortfarande lite dåligt samvete över att vi dissade jonis rätt snabbt för att han tydligen hade ett liv, men ändå. Det går inte att beskriva hur mycket jag kommer sakna dig när jag åker. Vi är ju bästisar hallå! Klapp på axeln (remember?)… sötaste Elisabet. Du är bäst utan protest och sådär... du vet.

Jag åker om 33 dagar. Hoho. Linnéa och jag planerar på avskedsfest... för en sån kanske man borde ha?

Linnéa fick panik av att stå i den opackade folkmassan. ”Jag måste trängas, jag bara MÅSTE!”  Väl inne i lokalen fick vi (Jonna, Bettan, Linnéa och jag) platser på… 8:e raden eller nåt. Helt ok tyckte vi. Vi hade inget ryggstöd iof, så vi började diskutera om vi kanske skulle gå längre bak och sätta oss. Då stapplar en söt kvinna fram:

- Är ni fyra?

- Öh… ja…?

- Är ni här för att se programmet eller Westlife?

- Jadu, både och antar vi.
- Då kan ni följa med fram här.

Hon placerade oss på första raden (reserverad för någon som uppenbarligen inte skulle komma) i mitten. Aningen åt höger. VA??!!! Vi blev ju som överlyckliga små barn. Hoho! David Hellenius är så tokigt söt, och där stod han hela kvällen, framför oss, och pratade till och med med oss, ”jasså, ni har girls night out?” MHM! Det sista som hände var att Westlife kom ut på scenen, pucken. Alla applåderade och skrek. Plötsligt tittade Shane (tacka vet jag google) på mig (bara en meters luft emellan :P) och sa: ”you are a very happy girl. Just can’t stop smiling. I hope they pay you for this”. Jag blev lite chockad över att han blev chockad över att jag var glad. Jag svarade bara ”yeeah”. Men ångrade mig. Skulle såklart svarat ”of course not! It’s because of you” men så blev det inte. Det var playback på en låt jag aldrig hört. Så själva framträdandet var inge vidare, för mig alltså. De verkade inte så taggade på att mima heller. Men kvällen var ABSOLUT lyckad. Jag skrattade så jag höll på att kikna. Jättejobbigt. Jag har väl aldrig direkt tittat på ett avsnitt av ”fredag hela veckan”, men jag måste börja nu.

På 807:an hem stannade bussen på strandkyrkogårdens hållplats. Ingen gick av. ”VAARSÅÅGOOOOD” skrek busschauffören. Det blev tyst på bussen. ”Ok, nån tryckte tydligen fel, då är det dags för den personen att kliva av”. Ingen rörde sig, såklart! ”HALLÅ! Jag åker inte. GÅ AV”. Vad i hela världen? Jag trodde inte mina öron! Har ni vart med om nåt så larvigt? Hur ofta händer det att folk tjuvplingar? Och var det verkligen sååå jobbigt att stanna till? + att om någon plingade fel så ska man väl inte måsta gå av? Till slut började han köra igen. Men hade då stängt av plingorna så man fick gå fram och säga till att han skulle stanna. Han satte på dem igen innan jag skulle av iof… IDIOT!

Jag lånade Jonis mobil som väckarklocka, för jag stängde av min igår under programmet. Den är rätt ny. Har aldrig stängt av den förr och jag har ingen aning om vad det är för pin-kod. Kommer väldigt passande eftersom att telefonerna hemma vägrar fungera. Går varken att ringa från eller till. TV:n fungerar inte heller, å Internet fungerar bara på ett fåtal sidor. ”Det har gått jättebra under tiden ni varit borta! Huset har vi såklart tagit hand om, inget fungerar längre, värmen la av för några veckor sen, blommorna är döda, klockan på micron går tokfel, vi försökte ställa om till vintertid”. Jag har övat på replikerna inför morgondagen då mamma, pappa och småsyskon kommer hem. Ska bli skönt att få en månad med hela familjen hemma innan jag drar iväg. Jag är förresten inte lika nervös längre. Jag VILL VERKLIGEN åka. Kan ju inte låta några skabbdjur skrämma mig, eller ens låta dem göra mig nervös.

Jag berättade igår för min käre reskamrat Linnéa att jag skaffat blogg. Och de tankegångarna hade såklart hon också haft, men de har stannat där eftersom man måste komma på både blogg- och addressnamn. Ohyggligt svårt. Enligt henne har jag ett lamt namn som inte inte ens nästan är fyndigt (:P).

"HawaiiLina; det är ju inte ens samma bokstav, inte så bra som att jag kallas Laroy-Linnea, eller att en av mina polare kallas efterfest-Erik. Jag ska iof inte klaga på ditt namn, eftersom jag inte har någon aning om ifall jag kommer kunna komma på något bättre till min egen blogg".

Samtidigt kom vi på att det istället kan stå Laie-Lina, UUUURFYNDIGT. Nej tack. Så eftersom varken hon eller jag hittade något bättre får vi nöja oss med det lama. Lamt behöver ju inte heller vara dåligt. Jag tycker lamt kan vara kalasbra. Och eftersom det bara är en webbadress, och inget smeknamn, spelar det ingen större roll. Kalla mig för i hela världen aldrig Hawaii-Lina.  Dessutom står det mer för: Hawaii. Lina.

Jag träffade Tege på bussen hem! Andra gången nu, på bussen. Störtkul. Hon tyckte inte Hawaiilina var så farligt, eftersom jag ska till Hawaii. Hade varit värre om jag hade hetat något land bara för att. Och ja... haha. Det hade det ju varit. Typ som Kinalina. Fast det passar för tillfället bättre än Hawaiilina, eftersom jag faktiskt ÄR Kina... för vissa. Eller iaf för EN sötnöt åtminstone. "Om snabbt vore folk vore du Kina". Taget ur sitt sammanhang säger det inte särskilt mycket. Jag som vet förstår det egentligen inte heller. Alltså hur jag blev Kina. Det var väl vinden?