26 dagar. Tick tack. Tege åker den 16:e… har jag för mig. Det är SNART. FÖR snart. Jag kommer sakna så sjukt mycket. ÄLSKA Sverige. Tryggt och mysigt. Jag har bara TRE veckor kvar på jobbet. En vecka är förbi snabbare än Kina. d.v.s om snabbt vore folk. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket man träffar folket nu, för man kommer sakna dem lika mycket ändå sen när de väl försvinner.

Jag måste till tandläkarn innan jag åker tror jag. Jag har ont. Äckliga visdomständer som dyker upp bak i munnen. Tänk om de behöver tas bort? Jag som aldrig ens haft ett hål, aldrig suttit längre än 4 minuter i tandläkarstolen. Ska de börja pilla och tappa saker i halsen på mig vet jag inte om jag vill vara med faktiskt. Jag får skicka dit nån annan i mitt ställe. Kanske lillbrorsan (16). Han ställer alltid upp.

”Jag vill inte ens tänka på att du ska åka. Jag kommer köpa ett gossedjur som jag ska döpa till Lina och ligga och krama det på kvällarna”   haha.. du är så söt älsklingsbror!

-          Tja, Lina.

-          Erik

-          En till Erik? Tjenare vad massa Erikar det ska finnas.

-          Jo, precis.

-          Alltså… jag känner igen dig…

-          Jasså du. Jag hänger ju med de här grabbarna, så det är väl därför.

-          Nej, det är inte därför. För jag hänger inte med de här grabbarna. Jag känner dem bara ytligt. Så det är från någon annanstans…

-          Jadu, jag har ju vart på en del av deras (Autopilot Society) spelningar, så du har väl säkert sett mig då.

-          Hm… kanske det. Håller du också på med musik? Du kanske själv spelar i nåt band?

-          Ja, jo, eller jag sjunger.

-          Ok. I vadå för band? Eller… själv?

-          Jag sjunger ensam, eller, Nisse och Jonsson har väl spelat lite med mig.

-          Jaha, ok.. så.. Erik? Erik…..??

-          Åh, Erik Segerstedt.

-          Hm… jahaja… ok. Då kanske jag har sett dig sjunga nångång, kanske är därför jag känner igen dig, ”hehe”.

-          Hehe… ja, kanske det. Jag är väl lite halvkänd i Sverige kanske.

-          Jasså du?

-          Ja… jag var med i IDOL.

-          Jahaja. Jag tittar inte så flitigt på IDOL faktiskt.

PAUS

-          Men vänta… kom inte du rätt långt?

-          Äm… jo…. eller. Jag kom tvåa.

-          (nu kom jag på att jag faktiskt sett honom mer än ett gäng gånger i tv-rutan) Jahaaaaaaaaaaaaaaaaa. Det är ju du som är du. Idol-Erik. Just ja. Oj, men. Du är snyggare i verkligheten än på tv faktiskt, måste jag säga.

-          Tack =)

-          Själv har man väl också vart med en del på tv hehe.

-          Jaha?

-          Ja… jo. Jag har ju suttit i DIVERSE publiiiiiiker då va! ;)

-          ….?

Hade han presenterat sig som ”Snygg-Erik” hade jag bara svarat ”snygg-Lina” och ändå inte kopplat. Mhm. Jag ÄR klipsk. Och snabbtänkt. Allvarligt. Det tog 10 minuter innan jag förstod att det var han. Trevlig kille faktiskt. Och på ett sätt gillar jag att han inte berättade att han hela tiden visste varifrån jag kände igen honom. Han drog på det längre än vad som beskrivs ovan. Och nej, det är inte HELT ordagrant. Jag stör mig lite dock på att det inte verkade som om att han förstod ironin i det sista jag sa där... då blev jag ju ännu blondare. Men det är ok. Ibland måste man leva upp till sin hårfärg, tycker jag.